Familjehem, har jag nu varit i snart nio år. Just den här dagen sitter det en 1:e socialsekretere vid mitt köksbord. Hon suckar och med gråten i rösten berättar hon om "den" där flickan. Flickan med anorexia. Sjutton år. Döden är det som väntar om man inte finner ett alternativ. Vården på sjukhuset fungerar inte för henne. Hon var nu inlagd för femte gången. Den här gången som alla andra vägde hon under trettio kilo. Hjärtat hade fått sviter, likaså levervärden, njurar, skelett och inte mist själen.
- Jag tänkte på er. Ni har ju haft andra sådana här barn. Ni kanske kan tänka er att försöka?
Mina tankar i den här stunden går på högtryck. Hjälp! Klarar vi av det här? Hur kan det komma sig att ett barn i Sverige kan få göra så här med sin kropp? Och det fem gånger. Är vi rätt familj? Har vi ork? Vad säger alla andra om det här? Min man, våra barn, läkarna, psykologerna, psykiatern, hennes föräldrar och framför allt vad säger hon?
- När ska det här ske i så fall? Min fråga får den stackars socialsekreteraren att skina upp.
- Nästa vecka, om alla säger ja. Jag ringer dig i morgon när jag har pratat med sjukhuset och hennes föräldrar.
- Men ni förstår väl att det här kommer att ta tid. Jag botar inte en anorektiker på en kvart. Här behövs många år, säger jag med en rynka i pannan.
1999 Meyers ISBN 978-91-7111-1180
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar